UNIKABOXEN reder ut begreppen och försöker beskriva de Germanska Stammarna som Romarna pratade om

Germaner är ursprungligen en Romersk beteckning på människor i Nordeuropa. Senare har de identifierats med användare av germanska språk. Termen har haft olika innebörder under olika epoker och i olika sammanhang. Den kan avse bland annat språk, religion, kultur och geografisk belägenhet.

Under antiken och i synnerhet i samband med det Romerska Riket avses de människor som bebodde Germanien, det vill säga centrala och norra Europa öster om Rhen.

Från medeltiden och framåt de västkristna länder och folk som dominerade i norra Europa: Skandinavien, Tysk-romerska riket, Storbritannien.

Under modern tid kan Germaner avse de människor som talar germanska språk.

Marcus Aurelius kolonnen i Rom skildrar hans strider mot folken norr om Donau, som Romarna benämnde som Germanska Stammar.
Bild hämtad från Wikipedia.

Germaner = De som inte är som vi

Troligen formades Germanerna som etniska grupper i Nord- och Mellaneuropa under de fem sista seklen innan vår tideräkning. Det var plundringståg och några regelrätta bataljer i det Romerska Rikets västra och nordvästra utkanter omkring 113-101 f. Kr. som först gjorde medelhavsfolken uppmärksamma på dem. Till en början hade man inget namn för den nya folkgruppen. Exakt vad ordet Germaner betyder är oklart, men det är klart att det är via Julius Caesar, som namnet etablerade sig i den historiska litteraturen, så även benämningen Germania, namnet på Germanernas landområde. Det är emellertid inte oproblematiskt att direkt definiera alla Germanska folk som just Germanska. Geografen Artemidorus av Efesus ansåg exempelvis att Cimbrerna* var Kelter. Poseidonios av Apamea, en grekisk lärd, höll med och inkluderade Teutonerna* i denna slutsats. Detta berodde troligtvis på att Grekerna antog att alla folk som invandrade från nordväst var Kelter. Under Caesars krig i Gallien på 50-talet f.Kr lärde sig Romarna att skilja på Kelter och Germaner. Caesar själv överdrev av politiska skäl visserligen skillnaden mellan Germaner och de Kelter han kallade Galler, men han hade klart för sig skillnaden mellan dessa folk. Efter att folken norr om Rhen blivit kallade Germaner, började de själva, möjligen av praktiska skäl, definiera sig som Germaner i kontakter med Romare. Begreppet blev sedermera så allmänt vedertaget att Tacitus utan problem kunde använda det i sin bok om Germania. Arkeologiska undersökningar pekar på att en kultur, traditionellt sett kallad Germansk, som kulturellt skiljer sig från den Keltiska, existerat vid denna tid och troligen motsvarar de folk som omnämns av Artemidorus, Posidonius och Caesar.

*Cimbrer och Teutoner var en tidig benämning på folkgrupper som på 100-talet f.Kr. rörde sig i utkanten av de västliga delarna av det Romerska Riket. De hade sitt ursprung i nuvarande Skandinavien.

Tacitus omnämner ett flertal olika Germanska grupper, så även senare historiker. Under lång tid finns dock inte många källor och när olika Germanska grupper, efter att de Romerska källorna inte nämnvärt bekymrat sig vidare om dem, åter dyker upp under folkvandringstiden, är det bara ett fåtal namn som återkommer. Många tidigare grupper tycks helt försvunna. Eftersom storskaliga folkmord är otroliga, så innebär detta rimligen att dessa identiteter var flytande och att man utan problem kunde ansluta sig till en av dessa grupper, även om man inte fötts in i den

Detalj från Gotländsk bildsten som beskriver hur en Valkyria välkomnar sina utvalda till dödsriket med ett dryckeshorn.
700-800 tal. Från Historiska muséet i Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

Istvaeonerna, Herminonerna och Ingvaeonerna brukar kollektivt benämnas Västgermaner och Germanerna i Skandinavien kallas Nordgermaner. Dessa olika grupper utvecklade förmodligen olika Germanska dialekter som utgör skillnaden i de olika germanska språken än idag.

Detaljer från den rikt detaljerade modellen av livet på Birka under Vikingatiden ca 700-1100 från Birka Muséum. Foto Tommy Sörstrand.

När Rom expanderade fram till Rhen och Donau och inkorporerade flera Keltiska områden i Imperiet stötte de på dessa olika Germanska stammar och klumpade ihop hela under benämningen Germania. Germanerna befann sig stundtals i krig med Rom, men ett handelsutbyte, allianser och ett kulturellt utbyte förekom också.

Detaljer från den rikt detaljerade modellen av livet på Birka under Vikingatiden ca 700-1100 från Birka Muséum. Foto Tommy Sörstrand.

De Germanska stammarna saknade en gemensam politisk struktur. Det är därför svårt att göra några generella uttalande om dem, utan sådana bygger i allmänhet på att man generaliserar utifrån källor, som kanske bara gäller en specifik grupp. En av de institutioner som de tycks haft gemensam och som också har motsvarigheter bland andra folk utan stark politisk organisation var tinget. En viss likhet kan här skönjas mellan Roms rättspraxis och Germanernas dito. I ingen av kulturerna såg man lagen som uttryck för en gudomlig vilja, utan lagen utgick från folkets eller en lagstiftande församlings vilja. Lagar ändrades efter människornas diskussioner och val, inte efter en fast idé om vad en eventuell Gudom ofelbart slagit fast. Vissa har hos Germaner och Romare, och sammansmältningen av dessa båda kulturer under medeltiden, sett detta som ett ursprung till det sekulära samhällets syn på lag och rätt. Alla källor om specifik rättstillämpning är dock så sena att de hunnit påverkas av romersk rätt.

Vikingabyn på Birka där pålästa och tidstypiskt klädda guider visar dig runt och skapar en levande bild av forntida Birka.
Foto Tommy Sörstrand.

Tvingades till att bli bofasta

När germanerna utbredde sig över det som senare skulle kallas Germanien var största delen av detta land en fullständig vildmark av urskog och träsk. Enbart i de södra och västra delarna, som förut innehafts av keltiska stammar, påträffade germanerna odlade trakter. Själva stod de vid denna tid på övergången mellan nomadliv och bofasthet. Deras förnämsta rikedom utgjordes av boskapshjordar, och det jordbruk de idkade var enkelt. När ett germanfolk tog ett område i besittning lät de sina hjordar beta där men odlade även säd på de platser som var öppna efter tidigare invånare eller som de själva vann genom röjning och svedjande. Gödsling av jorden förekom inte, och när alstringsförmågan därför snart var uttömd odlades ett nytt stycke. Med detta brukningssätt fanns inte något behov av privat äganderätt till jorden. De tegar, som snart skulle överges, lönade sig inte att delas upp. Den kringliggande vildmarken delades inte ens mellan släkterna utan bildade en gemensam betes- och jaktmark, allmänning och varje fylkes område begränsades av skogsbälten som kallades marker.

Eftersom befolkningstillväxten hos Germanerna var ytterst stark blev det med ett dylikt odlingssätt ont om områden i närheten att nyodla. Då bröt folket eller delar upp, för att söka sig en ny hemvist. Bostäderna vållade inte någon svårighet eftersom dessa utgjordes av tält eller små träbyggnader, som kunde medföras på vagnar. På dessa forslades också kvinnor och barn, och i krig tjänade de som vagnborg. På sina vandringar oroade de också varandra vilket också bidrog till att hålla folken på rörlig fot. Rörelsen gick i allmänhet mot söder och väster och ledde i första hand till att den keltiska befolkningen i södra och västra Germanien undanträngdes eller underkuvades, men landsökande germanfolk kom även in på romerskt område eller in i fransk-alpinska Gallien.

Först av dessa var Cimbrerna och Teutonerna samt de som stod under Ariovistus befäl. De tillbakakastades dock av Marius och Julius Caesar, som senare erövrade Gallien och uppförde den stora gränsvallen. Gränsvallen blev en effektiv bom för vidare försök att tränga fram på detta håll. Följden blev att Germanerna närmast Rhen tvingades till större bofasthet. Deras jordbruk blev mer utvecklat, jorden fördelades mellan husfäderna och de började uppföra fastare bostäder. Dessa bildade dock ej städer, utan man bodde antingen i enstaka lantgårdar eller i öppna landsbyar, i vilka husen åtskildes genom fria mellanrum. I allmänhet var Germanerna skogsinvånare, och urskogen har också för deras äldre historia en alldeles särskild betydelse. Det var den som genom sin otillgänglighet utgjorde deras egentliga skydd mot de Romerska erövringarna och sålunda bevarade deras frihet.

I Birka Vikingaby visar engagerade experter och hantverkare hur arbetet gick till på Vikingatiden. Foto Tommy Sörstrand.

De fria männen sysselsatte sig mest med krig, jakt, tingsbesök och dryckeslag. Tacitus skriver att Germanerna ansåg det som vanhederligt att förvärva med svett det som kunde vinnas med blod, att de överlämnade arbetet inom huset och på jorden åt kvinnor, gubbar och trälar och tillbringade sin tid vid gården i sysslolös vila. Födan utgjordes av jaktbyte, jordens frukter och ost, smör och mjölk, den sistnämnda ofta i surnad form. Den vanligaste drycken var öl och mjöd, som vid högtidliga tillfällen kringbjöds i stora mängder. Vin kunde endast erhållas genom handel med Romarna, men var så begärligt att Romarna ansåg Germanerna vara lättare att besegra med vin än med vapen. Om Romarna sålunda såg ner på sina grannars måttlighet gällande alkohol, så kunde de i alla fall beundra Germanernas familjeliv, som tydligt avvek mot det sena Romarrikets många gånger promiskuösa och dekadenta drag. Dock förekom det hos Germanerna att hövdingar och kungar hade flera hustrur.

En lite ovanlig kombination; en Gotländsk bildsten med runor. Historiska muséet i Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

Självständiga och inflytelserika kvinnor

Trots sitt beroende av männen i släkten saknade de Germanska kvinnorna varken självständighet eller inflytande. Hos de antika folken hade kvinnan i allmänhet levt ett avstängt liv utan andra intressen och plikter än att vara mannens rodocka och barnens vårdarinna. På den Germanska hustrun vilade vården om gårdens skötsel och med de tyngre plikterna följde en självständig ställning. Hon var hemmets härskarinna, och delade med mannen livets allvar. I krig uppehöll sig kvinnorna ibland i närheten av slagfältet för att ta hand om de sårade. Det finns även exempel på att de deltog i själva striden. Kvinnan ansågs även vara begåvad att se in i framtiden, och vissa kvinnor uppträdde som heliga sierskor, gydjor eller völvor, som kunde utöva stort politiskt inflytande - något som kan jämföras med Grekernas orakel.

Isamantorp, Öland. Rester av 88 byggnader omgärdade av en cirkelrund mur från perioden 400-500-tal. Foto Tommy Sörstrand.

Kvinnohår efterfrågades av perukmakarna i Rom

Egentlig konstslöjd saknade Germanerna när de kom i kontakt med Romarna. De förstod att förfärdiga enkla lerkärl och kände bruket av järn, men denna metall förekom sparsamt; mera användes brons, och delvis förfärdigades vapen och redskap ännu av sten, ben och horn. De förnämsta vapnen var ett spjut med kort järnspets och en sköld av brädor, målade i lysande färger. Svärd kom att användas med tiden och även kastyxor, vanliga yxor och saxar. Kvinnorna förstod att tillverka enkla tyger av lin och ull.
Mellan olika Germanfolk förekom byteshandel. Som betalningsmedel användes boskap, men även guldspiraler, varav stycken i mån av behov kapades. Längs gränserna uppstod även handel med Kelter och Romare, och härigenom kom Romerska mynt i bruk bland de närmast boende folken. Från dessa vandrade de sedan ända upp till Skandinavien, där de mest verkar ha använts som smycken. De varor som kom från Germanien och såldes till Romarna var främst bärnsten, slavar och kvinnors hår, som var mycket eftersökt till löshår åt romerska damer. Till Germanien infördes i synnerhet metallarbeten, och genom att efterbilda dessa utvecklade Germanerna så småningom en egen konstslöjd. Ända till Skandinavien sökte sig dessa Romerska industriprodukter, och framkallade där en ganska utvecklad yrkesskicklighet, som fynden från äldre skandinavisk järnålder kan uppvisa.

Från kopior till egen design

Guldsmidet nådde en hög utveckling med filigran, granulering och cloisonné, vilket kan illustreras med de praktfulla guldhalskragar från vendeltid som hittats i Skandinavien, men även de guldhalsringar från 100-talet som hittats i Kievtrakten och vid Svarta havet visar prov på stor hantverksskicklighet. Under 400-talet utarbetades en säregen Germansk stilkonst med djurornamentik, utan direkta förebilder. Även om de flesta exemplen är från Skandinavien spred sig den över hela det Germanska området, och användes långt fram i tiden.

Bungemuséet hitom Fårösund på väg mot Fårö. Vackra unika bildstenar och äldre boningshus. Foto Tommy Sörstrand.

Bildstenarna ovan numera på Bungemuséet dateras till 700-800-tal och har en avgränsande oändlighetsfläta som ska symbolisera tidsfloden. Nedanför beskrivs gärningar i livet och ovanför vad som kommer efter döden. Direkt ovanför en beskrivning av likbålet och hur den döde huggs in i sten. Örnen kan symbolisera elden som ska tända likbålet. Längre upp beskrivs ritten till Valhall.

Gotländska bildstenar från Historiska muséet i Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

Några beskrivande begrepp

På den över två meter höga bildstenen, i bild ovan till höger, har några av symbolerna tolkats och fått en förklaring till varför de hade en så framträdande roll, så att man ville föreviga symboliken till kommande generationer. Texterna är hämtade från Historiska muséet i Stockholm.

ODENS MÅNGA SIDOR	GRÄNSÖVERSKRIDANDE	SOM EN FAMILJ

Oden var en krigs- och dödsgud, och det är troligen som en sådan vi ser honom här. Han var också delaktig i skapandet av världen och han var skaldekonst-ens och kunskapens gud. Dessutom var han en mästare på sejd, en slags spådomskonst som annars var något som kvinnor, völvor, utförde.	Sleipner ägdes av Oden och kunde färdas mellan väldens olika delar. Sleipners mor var jätten Loke. Loke var en man, men hade förvandlat sig till ett sto och fick barn med hingsten Svadilfare. Loke förvandlade sig också till andra djur och klädde sig som kvinna ibland.	Krigarna i ett följe tjänade samma ledare och levde stora delar av sina liv tillsammans. De övade krigföring, åt, sov och roade sig ihop. Man trodde att de kvinnliga valkyriorna bestämde vilka av dem som skulle dö i strid, och att en valkyria med ett dryckeshorn hälsade de döda välkomna till Valhall.

Äldre bildstenar från omkring 400-700,-som funnits på Gotland men som nu finns på Historiska muséet i Stockholm.
Foto: Tommy Sörstrand.

Brist på det skrivna ordet

Det var en ofantlig skillnad litterärt mellan Romare och Germaner. Genom främst Romerskt inflytande lärde sig Germanerna skrivkonsten. De lånade dock inte utan vidare det Romerska alfabetet, utan utvecklade egna skrivtecken, runor, med en säregen inre ordningsföljd, den så kallade futharken. Denna skiljer sig till exempel från den Keltiska Ogham-skriften. Runorna utmärkte enkla ljud, men hade också symbolisk betydelse och namn, exempelvis runan med namnet fé, stod för ljudvärdet f och symboliserade rikedom, fä.

Futharken är indelad i tre så kallade "ätter" enligt ovan och är den äldsta varianten av runor. Den innehåller 24 tecken och de äldsta fynden är från den senare delen av 100-talet. Denna runrad utbredde sig över hela det Germanska språkområdet, men har speciella koncentrationer i Tyskland, Danmark och Sverige.

Kylverstenen fotograferad på Historiska museet i Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

Den Gotländska Kylverstenen från Stånga är det äldsta fyndet av en fullständig urgermansk futhark. Stenen förvaras på Historiska muséet i Stockholm och tros vara en sten till en hällkista från någonstans mellan 400-550.

Två vackra runstenar från Historiska muséet i Stockholm. En med kristet motiv. Foto: Tommy Sörstrand.

Under tidernas lopp förändrades den, så att olika runor förekom hos olika folk. På grund av brist på skrivmaterial, annat än trä, ben, metall och sten, fick inte runorna någon bred grund för att användas som medel för en verklig litteratur. Runorna användes främst för att skriva namn och besvärjelser på redskap och vapen, samt i Skandinavien som gravskrifter. Ett exempel på en tidig runinskrift är spjutspetsen med inskriptionen raunijaR, vilket brukar tolkas som Prövaren, från Stabu i Norge, daterad till ungefär år 175. Den längsta runinskrift som påträffats ristad med den äldre futharken är Eggjastenen i Norge som ristades på 600-talet. Rökstenen i Östergötland, från skiftet till vikingatiden omkring år 800, är ristad med både urgermanska och skandinaviska runor. Dessa stenar är två av ytterst få runinskrifter som äger ett större litterärt värde.

Två fina runstenar från Öland. Ovan t.vä. Runstenen från Lerkaka 1000-tal. Övriga bilder är på den märkliga stenen vid Vickleby,
Karlevistenen. Stenen är granit och ristningarna från omkring år 1000. Unik och den enda i sitt slag som bevarats på sin ursprungliga plats.
Läs mer om Karlevistenen här. Foto Tommy Sörstrand.

Sveriges äldsta runinskrift kommer från Gotland. Den finns på ett spjutblad från 200-talet. Den yngsta gotländska runristningen är en gravhäll från 1600-talet. På Gotland har människorna alltså använt runor i minst 1 400 år. Det finns ungefär 450 runinskrifter från Gotland, men det är bara omkring hundra som är från vikingatiden. De flesta är yngre, de är från medeltiden. Många av runstenarna på Gotland har samma form som bildstenarna. Bildstenar är flata kalkstenar, som oftast har samma form som en svamp, och som inte har några skrivtecken utan bara olika bilder. Så sent som 1988 hittades en ny runsten vid Hablingbo kyrka. Den här stenen har just samma form som bildstenarna, men ornamentiken, figurerna och utsmyckningen, ser ut som på runstenarna. Den står nu inne i kyrkan. Runinskriften har huggits in i en sten av kalksten, som lätt blir förstörd om den står rest utomhus där det regnar och snöar. På runstenen i Hablingbo står det:
Vatgair och Hailgair reste stenen efter Hailgi, sin far. Han hade farit västerut med vikingar.

Hällristningar från Tanum, Bohuslän 1200-1000 f.Kr. Foto Tommy Sörstrand

Muntlig tradition ersatte böcker

Bildstenar och ristningar på runstenar och hällar visar att Germanerna inte saknade sägner och sånger, men liksom hos Grekerna på den Homeriska tiden upptecknades dessa inte i skrift utan fortplantades genom en muntlig tradition. Somliga var till sitt innehåll mytologiska, till exempel de gamla sångerna om guden Tuisto och hans ättlingar. Andra utgjordes av begravningssånger, i vilka den dödes bedrifter förhärligades, och sannolikt var det sådana, som gav upphov till de sånger om framstående hjältar, vilka enligt vittnesbörd från Tacitus, var vanliga bland germanstammarna. Någon större utveckling synes dock den germanska skaldekonsten inte ha uppnått före folkvandringstiden. Den Germanska versen byggde på allitteration, och exempel förekommer över hela området och från alla tider fram till Kristnandet. Under medeltiden skrevs några Germanska epos ned. Hos Paulus Diaconus finns åtskilliga antydningar om myter och sagor som varit gängse hos Langobarderna. Bland de få epos som bevarats är dock det högmedeltida Nibelungenlied, som bygger på samma folkvandringstida material som Völsungasagan, samt Beowulf, som utspelar sig på 500-talet och vars äldsta handskrift är från omkring år 1000.

Gavel från stenkista daterad till 600-800-tal från Hellevi kyrka på Gotland.
Foto: Bernt Enderborg.

Tidiga Kristna influenser i norr

Motivet på stenkistan från Gotland med illustration ovan tyder på en kristen influens åtskilliga hundra år innan fastlandet officiellt kristnades. Tolkare av religösa motiv beskriver detta som en bild av en uppståndelse från de döda. Avsaknaden av valkyrian, ritten till Valhall eller andra symboler från traditionell folktro kan betyda att detta är en Kristen symbol. Kanske beskriver den Kristi uppståendelse eller kanske är det en tro som mannen i kistan anammat på en handelsresa någonstans i den Kristna delen av världen. En tro på sin egen uppståndelse till den Kristna himlen och som han gärna ville ha beskrivet på sin stenkista. Det kanske är just den kistan som männen i långbyxor (!) öppnar för att frigöra anden.

Gavs inflytande i den Romerska administrationen

Under 400-talet inleddes en omfattande folkvandring bland de germanska stammarna och germaner invaderade det romerska riket och drevs till England, Frankrike, Spanien, runt hela Medelhavet och till och med i Afrika. En konsekvens av folkvandringen blev att de obebodda områdena blev allt färre och att de olika stammarna började inkräkta allt mer på varandras landområden. Nomadiserande folk tvingades bli bofasta och med de fasta bosättningarna kom vandrandet att ersättas av expansion. Flera folk försvann genom att uppgå i andra, även om processen är oklar. I Danmark sammansmälte Danerna med Jutarna, i Sverige Götarna med Svearna och i England gick Anglerna samman med Saxarna. Några av de Germanska stammarna brukar få skulden för det Romerska Imperiets fall i slutet av 400-talet. Sedan 1950-talet har dock historiker och arkeologer slutat se folkvandringen som en invasion av ett Rom i förfall utan istället som ett samarbete där Germaner försvarade områden som centralmakten inte längre var i stånd att administrera. Rom hade i själva verket rekryterat germaner från sina limes, det vill säga Romerska Rikets gränser, sedan lång tid och flera germaner, till exempel Odovakar, hade redan klättrat högt upp i den Romerska hierarkin. Rom började efter en tid att rekrytera hela stammar och gav deras ledare officiella poster. Rollen att bidra till Imperiets försvar övergick snart till administration av regioner och provinser för att slutligen, när det Romerska administrationsväsendet etablerats bland Germanerna, utgöra en del av den verkliga makten i Imperiet.

Arvtagare till Kejsarposten

Under 500-talet hade de nya staterna som kontrollerades av en Romersk kung och en adel från någon av de Germanska stammarna redan blivit etablerade. Till och med i Italien blev Odovakar och efter honom Theoderik den Store accepterade som legitima arvtagare till Rom, av såväl Romerska medborgare som Germaner.

Andligheten före Kristendomen

Att dra slutsatser om hela den Germanska kulturens, och de olika Germanska stammarnas, religionsutövande innan Kristendomen, försvåras dels av att få skriftliga källor finns, dels av att utövandet förmodligen hade regionala skillnader. Ett rikt material finns dock kring sen Nordgermansk religion i Norden, som har en tendens att överskugga tidigare myter och traditioner. De södra Germanstammarna Kristnades förhållandevis tidigt, trots detta pekar arkeologiska undersökningar i kombination med tidiga historiska källor skrivna av primärt Romare på att man kan dra vissa slutsatser kring tidig germansk mytologi och religionsutövande. Tacitus jämför Asaguden Tor med Herkules och Nerthus, som senare tycks ha utvecklats till Njord och ville gärna framhärda att den Romerska mytologin var ursprunget och de Germanska skapelseberättelserna endast bleka kopior.

Samverkan genom Kristendomen

Ostrogoterna, Visigoterna och Vandalerna kristnades medan de fortfarande befann sig utanför det Romerska Rikets gränser men antog arianismen* snarare än den katolska läran. Det främsta skriva dokument som finns kvar på det Gotiska språket är den bibelöversättning som gjordes av Wulfila, den missionär som omvände Goterna. Översättningen finns bevarad i vad vi kallar Silverbibeln. Langobarderna kristnades inte förrän efter att de slagit sig ned inom det Romerska Riket, men tog till sig den kristna läran från arianska Germaner. Frankerna omvändes direkt till den katolska läran utan någon mellanperiod som arianer. Senare skulle Frankiska missionärer och soldater ledda av Karl den store med våld tvinga omvändelsen på sina Saxiska grannar i norr.

*Arianism är teologisk lära, som härrör från presbytern Arius från Alexandria (cirka 260-336).
Arianismen utgår från kristendom, men ses av de stora kristna samfunden som kättersk.

Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte Gud. Det har enligt arianismen funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk. På samma sätt är Den Helige Ande Faderns näst fullkomligaste verk. Fadern anses alltså ensam vara störst. Treenighetsbegreppet är således, inom arianismen, ett falskt och hädiskt sätt att beskriva Gud. Bibelverser såsom Joh. 14:28 och Joh. 17:20-26, där Jesus ber "Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss," menade Arius demonstrerar att enheten hänvisar till tanke och vilja, och inte en fysisk treenighet.

Nuförtiden betraktas arianismen av de dominerande kyrkorna som kätteri. Att så skulle bli fallet var dock inte givet på den tid då dessa lärostrider rasade intensivt. Arianismen hade tidvis stora framgångar men fördömdes av biskop Alexander av Alexandria år 319 och därefter vid kyrkomötet i Nicaea år 325, där man fastslog att Guds son har samma gudomlighet som Fadern. Arianerna förvisades och uteslöts inledningsvis, men kejsar Konstantin upphävde fördömandet redan 327. Kejsar Constantius II gjorde på 340-talet arianismen till en dogm i Imperiets statsreligion. Men biskop Alexander och hans efterträdare Athanasius vägrade att återuppta Arius i kyrkan. Efter årtionden av förbittrade uppgörelser mellan Arius' och Athanasius' anhängare, den arianska striden, fördömdes arianismen vid första konciliet i Konstantinopel 381. Nutida arianska rörelser är bl.a. Jehovas vittnen.

G:a Uppsala med de karakteristiska högarna. Foto Tommy Sörstrand.

Nordgermanerna bevarade länge den gamla hedniska livsstilen och var de sista av de Germanska folkgrupperna som kristnades. Asatemplet i Uppsala ingick i Adam av Bremens berättelse om Svitjod och Svearna, men så sent som 1998 avslöjade den svenske historiken Henrik Janson genom en doktorsavhandling den politiska bakgrunden till Adam av Bremens författarskap, och hävdade att beskrivningen av det hedniska templet var en rent litterär konstruktion av Adam riktad mot en med ärkesätet Hamburg-Bremen konkurrerande kyrka med centrum i just Uppsala. Avhandlingen var så kontroversiell att den i vissa svenska vetenskapskretsar fortfarande betraktas som paria och inte kan omnämnas, men den har likväl vunnit internationellt erkännande och det gäller även tolkningen av det hedniska templet i Uppsala som en litterär konstruktion. Hur Jansons avhandling bemötts i Sverige visar på ett intressant sätt hur viktig och känslig frågan om Uppsalatemplet faktiskt fortfarande är på många håll.

Varför hittar man inga tecken på muslimsk inblandning?

En aspekt är att vi kanske inte varit så intresserade. Även mitt fokus i detta gytter av försök till att förstå de historiska skeendena och varför det ser ut som det gör idag har sin utgångspunkt i Kristendomen och den Kristna missionen. Vi vet ändå genom fynd att Vikingarna hade handel och kunskapsutbyte med den muslimska världen.

Arabiska vågar, vikter och silvermynt från Historiska museet i Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

Kanske beror det på att den Kristna missionen skiljer sig från den muslimska. För att upprätta handelsvägar med Araberna krävdes ofta ingen andlig allians eller att bekänna den Muslimska tron. Araberna skapade handelscentrum i de erövrade delarna av Medelhavsregionen, där Kristna, Judar och Muslimer kunde leva i ett ekumeniskt samhälle. Det viktiga var att Sultanen fick sin del av all handel. Att Islam inte har samma bildsymbolik som Kristendomen kan säkert också påverkat. Bilddyrkan och avbildande av Profeten är som bekant inte tillåtet. Däremot har en hel del fynd hittats som tyder på nära förbindelser med Araberna och att Arabiskt inflytande påverkat livet i Skandinavien. Handel med mynt, både Arabiska och Romerska förekom. Eftersom värdet inte var angivet på själva myntet skedde handeln med små guld- och silvervågar, som hade kulor med viktangivelser till motvikt. Dessa vågar som hittats vid utgrävningar här i Skandinavien är av Arabisk tillverkning.
I de kristna nybildade staterna var det däremot viktigt med rena samhällen där alla var rättrogna Kristna och oliktänkande landsförvisades eller mördades. Det var viktigt för Skandinaviska Kungar att kunna visa upp att Kristendomen var accepterad och anammad i sina hemländer, för att underlätta förhandlingar och handel. Därför blev det viktigt att införliva det Kristna budskapet i folktron. Det är säkert en anledning till att vi ser så många kristna budskap på runstenar och gravar från Vikingatiden.